Smärta är en upplevelse!
För att förstå smärta måste vi börja med att distansera oss från en del gammaldags idéer om begreppet. Smärta är en upplevelse som skapas av din hjärna som en respons på olika sorters information.
Det är med andra ord inte något som uppstår i de kroppsdelar som ”gör ont” eller något som finns ute i världen redo för oss att upptäcka med ett dedikerat sinnesorgan (såsom ljud eller lukter).
Smärta är inte heller detsamma som skada (en vanlig missuppfattning) även om skador är en av många saker som kan leda till smärta.
Den vanliga uppfattningen om smärta bygger på en gammal 1600-talsmodell från filosofen Renée Descartes och innebär förenklat att nerver plockar upp information om smärtsamma saker (som brännande eld eller skärande knivar) och sedan
skickas informationen till hjärnan så att vi ”känner” det. Det är åtminstonne lite så det fungerar med exempelvis temperatur och beröring, men smärta är ju som sagt ingenting som finns ute i
världen för oss att upptäcka!
Det första och kanske enklaste att förstå när det gäller hur informationen som leder till smärta kan förändras på vägen handlar om att förstå själva det nociceptiva systemet. Nociception sade vi kunde förstås som ett sinne som förmedlar ”hot om vävnadsskada”.
I nästan hela kroppen har vi nervtrådar som skickar information om exempelvis temperatur, beröring och tryck, men också andra sorter som skickar information om exempelvis musklernas längd och ledernas vinklar. All den här informationen ger oss en samlad bild av kroppens position i rummet och dess relation till omgivningen.
Men vi har också en typ av nervtrådar som signalerar när den här typen av information är för ”kraftig”. Om man närmar sig skadliga nivåer av tryck mot huden, för höga/låga temperaturer, om en muskel sträcks för långt eller om en led närmar sig en vinkel den inte tolererar, ja då aktiveras så kallade nociceptorer. Den typen av stimulering är starkt kopplad till smärta. Men det är inte smärta i sig självt.
Nociceptiv information leds från periferin in till ryggmärgen där signalen kopplas om. Nästa nervtråd i ordningen skickar signalen vidare upp till thalamus i hjärnan. Där kopplas den om igen och den tredje nervtråden i ordningen skickar information till olika områden i hjärnan som kan bilda en upplevelse. Alla de här omkopplingarna på vägen är ställen där signalen kan hämmas (helt eller delvis) eller förstärkas.
Både hämning och förstärkning kan ske momentant (såsom när man gnuggar med handen på det onda området). Men det kan också ske över tid (såsom när ett gammalt ärr fortsätter vara känsligt för beröring). Just det här med förändringar som utvecklas över tid och ibland blir bestående är mycket viktigt att känna till om man ska kunna förstå varför viss smärta blir ihållande eller ständigt återkommande. Det låter som något uteslutande dåligt, men allt i kroppen fungerar ungefär såhär. Det finns snabba lösningar på akuta utmaningar (t.ex. ökad puls när man går i uppförsbacke) och mer långsiktiga anpassningar på återkommande eller ihållande utmaningar (bättre syreupptagningsförmåga om man löptränar regelbundet).
Man kan säga att det nociceptiva systemet hela tiden anpassar sig efter vad det genom evolutionen har lärt sig är mest effektivt för att skydda dig. Olika saker kan göra att nociceptiva nervtrådar blir mer lättretliga och att signalen blir lättare att skicka vidare/tilltar i styrka vid omkopplingsstationerna i ryggmärgen och/eller hjärnan. Det händer faktiskt direkt när man stimulerar nociceptorer. Om man skadar något så bildas en inflammation som bland många andra saker sensitiserar nociceptiva nociceptiva nervtrådar i skadeområdet så att allt gör mer ont där (alla vet hur känsligt även ett litet skärsår kan vara). Dessutom så kommer nervtrådarna som leder nociception att så fort de aktiveras, själva spotta ut kemikalier i området som spär på inflammationen och gör området ännu känsligare. Om problemet kvarstår eller man av någon annan anledning fortsätter att stimulera nociceptiva nervtrådar så blir omkopplingsstationerna högre upp i systemet (ryggmärg och hjärna) också irriterade. Det leder till att nociceptiv trafik går fram lättare, men inte bara från området där allt startade utan även från angränsande områden, motsvarande område i den andra kroppshalvan och så småningom längre och längre bort från vart allt startade. Kroppen har alltså ett inbyggt självförstärkande varningssystem som behöver regleras för att inte eskalera ohämmat.
Som du säkert har gissat är det också precis så det fungerar. Vi har konstant nociceptiv information på väg in i systemet (som skulle kunna förstärka sig själv tills hela kroppen gör ont, hela tiden). Men vi har också en ständigt aktiv hjärna som skickar signaler åt andra hållet neråt i systemet och som hämmar nociceptiv trafik så att den antingen får mindre genomslag eller kvävs helt.
Den här så kallade descenderande (nedåtgående) hämningen påverkas starkt av psykologiska faktorer såsom rädsla, oro och ångest vilket kan ”ta bort bromsen” på nociceptiv trafik. På samma sätt kan bromsen aktiveras effektivt av positiva känslor, men också av sensorisk stimulering såsom vid fysisk aktivitet eller beröring.
Förutom att sådana här saker spelar roll för varför ”samma” smäll på smalbenet kan göra så olika ont i olika situationer så behöver man förstå att hela smärtsystemet är föränderligt även över längre tidsperioder. Flera olika sorters faktorer på flera olika nivåer (fysiska, psykologiska, sociala) kan bidra till att öka respektive minska känsligheten i systemet, inte bara i stunden utan gradvis över tid. Många långvariga smärttillstånd (såsom fibromyalgi eller CRPS) beror till stor del på dysfunktionell nedåtgående hämning vilket gör att normala stimuli plötsligt gör ont.
Vi har alltså flera olika processer som kan göra att det nociceptiva systemet blir mer lättretligt, både tillfälligt och på längre sikt. Vi har också ett system som ska kontrollera den här trafiken, vilket också kan bli mer eller mindre aktivt, både tillfälligt och på längre sikt. Men det räcker inte ens med den här graden av komplexitet för att förstå det svåra ämnet smärta. Det sista steget är ju att hjärnan ska ”tolka” den nociceptiva trafik som träder igenom filtret. Det görs i ljuset av all annan tillgänglig information om din tålighet/utsatthet och den historiska vikten av liknande nociceptiv information. Kom ihåg att hjärnan gör sin bästa bedömning av ifall smärta just nu kommer vara hjälpsamt för din överlevnad. Historia är då en mycket bra informationskälla att gå efter.
Det sista här spelar roll på flera sätt. En i någon mån tråkig aspekt på detta är att man redan som barn, när nervsystemet utvecklas också grundlägger sin smärtkänslighet som vuxen. Barn som växer upp med svåra förhållanden (fattigdom, övergrepp, otrygghet m.m.) löper också större risk att utveckla kronisk smärta.
Även som vuxen kommer man att samla på sig erfarenheter som ligger till grund för hur mycket/lite smärta man upplever under vissa omständigheter. Något mycket vanligt är t.ex. att man lär sig förvänta sig smärta i en viss position/rörelse/aktivitet efter att ha haft exempelvis ryggskott eller fotledsstukning. Sedan fortsätter samma position/rörelse/aktivitet att vara orimligt känslig tills man själv aktivt börjar utmana och ”utbilda” sitt eget nervsystem till en mer adekvat respons när den ursprungliga skadan eller smärtepisoden är över.
Varför är allt det här viktigt? Jo för att smärta ibland är svår att förstå. Extra svårt blir det om man tror att smärtan betyder att något måste vara skadat eller överhuvudtaget att något måste vara ”fel” på den platsen som gör ont. Ibland är det naturligtvis så, men långt ifrån alltid. Särskillt den moderna västerländska människan har mycket och ofta ”ont” i kroppen på olika ställen utan ha skadat något i det området. Typiska exempel är just ländryggssmärta eller huvudvärk. Sådana tillstånd är i mycket större utsträckning kopplade till faktorer såsom stress och bristande återhämtning än till skador eller vävnadsförändringar i det området som gör ont. De är också starkt kopplade till psykosociala faktorer såsom livssituation, ekonomi, socialt skyddsnät, oro/ångest och kognitiv osäkerhet. Det här är inte konstigt om man förstår smärtans fysiologi. Men det är vanligt att inte ens fundera över sådana faktorer bland gemene man.
Om man slår sig, skär sig, bränner sig eller liknande så är man väldigt uppenbart medveten om vad som har hänt och kan direkt anpassa sig genom att ta på ett plåster, vila eller åka till sjukhuset etc. Om man däremot ”bara får ont” utan riktigt veta varför, så är det inte logiskt att börja tänka att man har skadat sig. Ett bättre förhållningssätt är att fundera över frågan ”vilka faktorer skulle kunna tänkas göra mig extra känslig just nu?”.
Om man helt plötsligt får kraftig smärta i buken ska man naturligtvis söka vård. Men om man börjar få smygande värk i en axel när man spelar padel, eller ont i nacken på eftermiddagarna på jobbet – ja då kan man istället börja med att fundera över om man behöver sänka tempot, planera in mer återhämtning, eller se över sin allmänna hälsa, innan man fokuserar all sin uppmärksamhet på det smärtsamma området.