För att förstå vad som kan hjälpa just dig mot just din smärta är det till en början bra att försöka förstå mer om vad smärta överhuvudtaget är från första början (läs gärna artikeln här på inteont). Det kan till exempel hjälpa att veta om man har fått ont i samband med en skada (fraktur eller ruptur) eller sjukdom (reumatism eller endometrios) och om man har akut eller långvarig smärta. När det finns klarlagda mekanismer bakom smärtan såsom vid stora kända sjukdomstillstånd så finns det ofta också väl beprövade behandlingsmetoder som är lämpliga att börja med.

I andra fall kan det vara mer tveksamt, särskilt vid långvarig smärta och särskilt när det inte finns en tydlig skada eller sjukdom med en kartlagd prognos. Ofta är det då man hamnar på sådana här ställen, eftersom smärtan inte har gått över av sig själv och den eller de första metoderna man har prövat har inte hjälpt.

Därför kan vi börja med att fastställa detta: Ibland finns det tydliga och kartlagda mekanismer som förklarar din smärta och då är det bästa att angripa just den mekanismen. Om man har brutit ett ben, så fixerar man frakturen och väntar. Har man lunginflammation äter man antibiotika, har man tumörväxt så opererar/strålar man bort tumören och så vidare.

I väldigt många fall av ”vanlig” smärta, särskilt från rörelseapparaten (muskel- sen- och ledsmärta) så finns det dock inte en tydlig skade- eller sjukdomsmekanism som man kan angripa. Smärtan är då istället i hög utsträckning ett ”eget” problem. Man kan spekulera i termer såsom ”överbelastning” eller ”inflammation”, men det är inte i närheten lika tydliga mekanismer som en fraktur eller en bakterieinfektion. I allmänhet är då också smärtan såpass långvarig (månader) att man oundvikligen har börjat få anpassningar i själva smärtsystemet, som gör det svårare att bli av med smärtan.

Normala rörelser eller aktiviteter kan ge mer smärta och man vet inte om eller hur mycket man då vågar trotsa smärtan. Ibland kanske det till och med känns bra att belasta eller röra på området, men sedan får man mer ont efteråt. I det här läget finns det ingenting som alltid är rätt eller alltid är fel. Man kan behöva experimentera för att ta reda på hur just DU fungerar just nu. Då är den kanske mest grundläggande faktorn man behöver förhålla sig till att inte vara rädd för sin smärta. Har den funnits länge så kommer det inte hända något farligt om du prövar att utsätta dig för just det där som gör ont. Blir det övermäktigt så får du sluta och då har du istället lärt dig något nytt om din smärta.

I största allmänhet kan man nämligen säga att sådan smärta som påverkas av rörelser, belastning och aktiviteter påverkas bäst av precis rätt förhållande till just rörelse, belastning och aktivitet. Beroende på hur ny smärtan är, hur svår den är, vad din kropp är van vid och vilken personlighet du har (ja faktiskt!) så kommer du antagligen att behöva utsätta dig för lite mer än vad du har vågat göra hitills eller backa, vila och avlasta mer än du gjort hitills.  

Det här gäller inte bara själva besvärsområdet, såsom att våga gå/springa/hoppa/lyfta/kasta, eller att skära ner på intensitet/fekvens/volym i träning eller fysiskt arbete. Det kan också handla om att öka eller minska på ”aktivitet” på andra nivåer (kognitiva utmaningar, arbete, sociala sammanhang) så att man antingen får plats för återhämtning, eller börjar stimulera kroppen till att klara mer. Oavsett om du behöver exponering eller avlastning för att förbättra din smärta så är det två faktorer som är helt avgörande:

·    Förändringar behöver ske långsamt och gradvis

·    Det som är rätt i ett skede av processen kan vara fel längre fram

Det är fullt möjligt att det är rätt att börja promenera/springa/lyfta vikter/spela padel igen trots att det gör ont. Men för att det inte ska slå tillbaka på dig är det viktigt att börja litet och undvika kraftiga reaktioner, stark smärta, eller försämring som inte släpper efter första timmarna/dygnet efter provokation.
Dessutom kanske du först behöver vila helt från träning, ”nya projekt” eller sociala sammankomster, under en period, men så småningom kommer det vara viktigt att gradvis börja bygga upp toleransen igen. Vad du än prövar att göra så gör det gradvis och var beredd på att ändra dig, kanske till att göra det motsatta, om/när du inte längre får resultat. 

Ovanstående är ett grundläggande recept som nästan aldrig är fel. Hitta din optimala balans mellan utmaning/avlastning och gör förändringar stegvis. Men naturligtvis finns det annat att prova och ibland är ovanstående inte ens en uppenbart tillgänglig metod. Det kanske till exempel är så att smärtan kommer och går utan distinkt relation till rörelser, belastning eller aktivitet. Det kanske är så att smärtan är så svår/lättretlig att det inte går att röra/belasta och hitills har inte vila hjälpt någonting.

Då kan det finnas en poäng med att prova metoder som direkt addresserar smärta, eventuellt för att komma till det steget när man faktiskt kan börja bli mer aktiv igen. Det finns då ett smörgåsbord av metoder där inget behöver vara fel, men där man definitivt också kan säga att inget fungerar bra för alla varje gång. Exempel är både farmakologisk behandling (mediciner) och olika typer av sensorisk stimulering såsom akupunktur, TENS, laser, manuell terapi (kiropraktik, osteopati, naprapati, massage) och andra apparatbehandlingar (stötvåg) eller injektionsbehandlingar (cortison/botox). 

Somliga av dessa kräver en god utredning och bedöming för att vara relevanta (t.ex. injektioner) och kan annars vara direkt skadliga. Andra är mer harmlösa, men också mindre potenta (TENS, laser) och det är viktigt att man inte förväntar sig några spektakulära effekter efter långvarig/upprepad behandling utan resultat. Ytterligare en grupp (manuell terapi/akupunktur) kan upplevas väldigt kraftfullt eftersom man ibland får direkta effekter på symptom och en generellt förändrad upplevelse av kroppen, men det behöver inte nödvändigtvis göra viktig skillnad på lång sikt.

Poängen är att alla dessa tekniker och terapier kan mycket väl göra skillnad för just dig, men var beredd på att effekten ofta är relativt modest och att det största värdet av metoderna är om/när de lyckas skapa tillräckligt med lindring av symptom för att DU ska kunna börja arbeta mer aktivt själv med din situation. Är besvären långvariga så krävs det nästan alltid att man gör förändringar i sitt förhållningssätt, sina vanor, generella hälso- och eller livsstilsfaktorer och framförallt att man vågar börja utsätta sig för sådant som tidigare gett besvär.